Gå till innehåll

Fyra tappra själar trotsade prognosen som lovade helmulet väder och blev istället som av magi belönade med strålande sol. Förvirringen var total och solkrämen lämnad hemma, men det genererade istället ypperligt gynnsamt bärfisväder! Dagen förpassades till Finspångs okända skogslandskap och ett sedan innan utpekat intressant område söder om Grytgöl - torra, sandiga ruderatmarker och bryn med mycket tall och öppna ytor. Här fanns fynd av bland annat klöversidenbi (Colletes marginatus, rödlistad som NT) samt en del andra bin, men inte mycket annat.

Torrt, varmt och skyddat - finfin lokal. Foto: Bengt Nyström.

Målbilden för dagen var dels de lite mer skogslevande bärfisarna blåbärsbärfis (Elasmucha ferrugata) samt tvåfläckig taggbening (Adomerus biguttatus), men även de krävande torrängs- och sandlevande markbärfisarna (Sciocoris), mörkhårig sköldskinnbagge (Odontoscelis fuliginiosa) och i den bästa av världar även jallabärfis (Jalla dumosa). Atlasrutan hade innan besöket blott sex arter bärfisar noterade, så det fanns potential för fler. Redan på parkeringen under fikastunden så noterades dagens första för rutan nya bärfis - större björkbärfis (Elasmostethus interstinctus) - och sedan var vi igång!

Det rann på i en faslig takt och vi fick snabbt nästan BINGO i "mindre"-arterna:

Mindre björkbärfis (Elasmucha grisea)
Mindre rovbärfis (Rhacognathus punctatus)
Mindre spetsnäsa (Aelia acuminata)
Mindre gräsbärfis (Neottiglossa pusilla)
Mindre markbärfis (Sciocoris cursitans)

Tyvärr så fann vi aldrig mindre taggbening (Sehirus luctuosus) och jag våndas nu över att jag kanske aldrig får chansen att nå dags-BINGO på "mindre"-brickan... Vi hittade i princip inga förgätmigejer i området, tyvärr.

En av målarterna för dagen var den sällsynta mörkhåriga sköldskinnbaggen (Odontoscelis fuliginosa). Det är en tämligen oansenlig och mörkbrun art, relativt liten, som uteslutande lever i torra och sandiga miljöer, och man finner den ofta där det finns harklöver (Trifolium arvense). Arten är ovanlig även i övriga Sverige, med huvudförekomst i sydost. När vi efter en halvtimmes krypande och krafsande fortfarande inte hittat något, trots att där fanns rikliga mängder harklöver, så svor jag högt och förbannade arten som under alla dessa år undgått mig - men då brast Karin ut "här är den" och lyckan var total!

Odontoscelis fuliginosa - Karins fina fynd och bild.

Det här utgjorde det åttonde fyndet (och åttonde lokalen) i Östergötland, varav sju av dem gjorts under projektets tid. En rar och kräsen liten art, om än sannolikt något förbisedd.

Annars då? Jo arterna trillade in i rask takt och under dagen lyckades vi notera totalt 19 arter ur överfamiljen Pentatomoidea - detta trots att vi inte aktivt sökte efter enklare arter som starrbärfis (Eurygaster testudinaria), rödbent bärfis (Pentatoma rufipes) eller gav oss in i den djupare blåbärsskogen efter blåbärsbärfis (Elasmucha ferrugata). Att spräcka 20 arter på en dag är alltså mer än rimligt så länge man har åtminstone en hyfsat intressant lokal i sin ruta!

Efter sköldskinnbaggen så förevisades även den kanske mest förbisedda bärfisarten av dem alla - jolsterbärfis (Elasmostethus brevis) - som hittades under rekningen som genomfördes dagen innan. Det är lite intressant det här med vad man får upp ögonen för, och något av anledningen till varför jag vill förlänga Bärfisprojektet - det tar tid att lära sig vissa arter, vissa värdväxter, vissa miljöer, och det är först på senare år jag börjat inse att tex jolsterbärfis är bra mycket vanligare än man kan tro! Detsamma gäller tvåfläckig taggbening (Adomerus biguttatus) och i viss mån mindre taggbening (Sehirus luctuosus), för att nämna några.

Författaren själv i jakt på Legnotus-arter under gulmåra, dock utan lycka. Foto: Bengt Nyström.

Vi avslutade dagen med ett snabbt besök i den i öster angränsande atlasrutan som enbart hyste tre arter bärfisar, och på någon timme så var vi uppe i målsiffran tio arter efter fynd av bland annat blå rovbärfis (Zicrona caerulea). Allt som allt, en mycket lyckad dag! Noterbara bifynd var den maffiga skogsgräshoppan (Podisma pedestris), silversmygare (Hesperia comma), lerlöpare (Olisthopus rotundatus) och "krukan" av en hittills obestämd förmodad krukmakargeting (Eumenes).

Dagens bärfisarter:

Hagtornsbärfis (Acanthosoma haemorrhoidales) - flera ex på rönn.
Brokig enbärfis (Cyphostethus tristriatus) - ett ex på bärande en.
Större björkbärfis (Elasmostethus interstinctus) - en hona i ett lövbryn.
Jolsterbärfis (Elasmostethus brevis) - en hona på jolster.
Mindre björkbärfis (Elasmucha grisea) - flera ex spritt över området.
Tvåfläckig taggbening (Adomerus biguttatus) - en imago tillsammans med mycket unga, nyömsade nymfer. Förekommer föräldrarskap hos den här arten månne? Bland rötter på ängskovall, skogsbryn.
Spetsrovbärfis (Picromerus bidens) - i blåbärsris i skogsbryn.
Mindre rovbärfis (Rhacognathus punctatus) - I lövbryn mot torrängen, något förvånande då man oftast stöter på den i fuktigare områden.
Blå rovbärfis (Zicrona caerulea) - slaghåvad i fuktsänka på hygge.
Mindre spetsnäsa (Aelia acuminata) - vanlig lite varstans.
Bred bärfis (Carpocoris fuscispinus) - dagens vanligaste bärfis, funnen överallt.
Purpurbärfis (Carpocoris purpureipennis) - funnen lite varstans, men inte lika ofta som bred bärfis.
Hårig bärfis (Dolycoris baccarum) - vanlig lite varstans.
Rapssugare (Eurydema oleracea) - fel miljö för arten, men vi fann 1 ex på renfana.
Mindre gräsbärfis (Neottiglossa pusilla) - fåtal ex på gräs.
Grön bärfis (Palomena prasina) - vanlig lite varstans.
Vårbärfis (Peribalus strictus) - enstaka individer här och där.
Mindre markbärfis (Sciocoris cursitans) - 1 ex på torra grusytan där vi även fann mörkhårig sköldskinnbagge. Garanterat vanligare men krävs lite jobb för att finna dem.
Strimlus (Graphosoma italicum) - flera ex på kvanne, på hygge.
Mörkhårig sköldskinnbagge (Odontoscelis fuliginosa) - sprang öppet på den torra grusytan med mycket harklöver. Succé!

Eumenes-kruka. Foto: Torbjörn Blixt.

Som ursprunglig fågelskådare är det här med listor något som lockar och driver mig när det kommer till arter och fynd. En extra liten sporre, något som motiverar och något som kan göra ett fynd roligare eller mer minnesvärt. Det är dock sällan något jag aktivt eftersträvar - förutom de uppenbara landskapsfynden  bland de "klassiska" artgrupperna fjärilar och skalbaggar -  men när man besöker en kommun man inte aktivt inventerat i så är det alltid kul att kolla listorna efter sitt besök. Har man hittat något nytt? Något som sticker ut?

Den 3 juli i somras så bjöds jag av min gode vän Johan hem till hans och hans föräldrars sommarstuga i Opphem, Kinda. För er som inte är bekanta med området så är det en alldeles fantastisk och smått idyllisk mellanbygd, i alla högsta grad rik på entomologiska skatter och vackra naturmiljöer. Ett majestätiskt eklandskap blandas med djupa och trolska barrskogar, den entomologiska historiken är på sina ställen respektingivande samtidigt som där finns potential för spännande nyfynd. Det påminner mig mycket om min hembygd och det kliar alltid i fingrarna när man är området och fullkomligt känner potentialen för att hitta intressanta arter och uppleva spännande möten. Sedan tidigare hade Johan noterat arter som skalbaggsstrit (Issus muscaeformis), tistelbock (Agapanthia villosoviridescens) och inte minst den mytomspunna bergscikadan (Cicadetta montana) på tomten, så jag var riktigt nyfiken på vad vi skulle kunna hitta.

Den mäktiga bergscikadan (Cicadetta montana). Foto: Johan Molin.

På schemat stod en omgång med fjärilslampan och lite jakt med pannlampan på träden i trädgården. Vi var båda tämligen trötta redan innan så planen var att dra upp fällan, kika i någon timme och sedan knyta oss för att vittja under morgondagen. Tyvärr så var kvällen och natten stjärnklar och inte riktigt så varm som vi hade hoppats, men efter en stund så började fjärilarna komma till, och jordlöparna sprang runt för fullt på gräsmattan och på de gamla fruktträden. En timme blev till två och ju längre vi var vakna desto roligare blev det! Till slut var vi dock tvungna att sätta punkt - om än motvilligt - så fällan lämnades ifred och fjärilarna likaså. Jag somnade sött i tältet med den monstruösa kvicksilverlampans brummande som en sövande sång i mina öron.

En vacker och lugn natt i Opphem. Foto> Johan Molin.

Vi hade väl egentligen inga större förhoppningar då kvällen inledde så segt, men när vi under morgontimmarna började vittja fällan och kika på fångsten så blev vi positivt överraskade. Många vackra och roliga arter, såväl makros som micros, och leendet breddades i takt med att artlistan blev längre. Artbestämningen tog hela morgonen och först efter att kaffekannan tagit slut kunde vi summera resultatet. Totalt ca 80 arter fjärilar vill jag minnas - och hade vi stannat uppe under natten så hade vi garanterat gått över 100. Även en del skalbaggar och andra insekter noterades, bland annat Bledius gallicus, en kortvinge ur ett svårbestämt men roligt släkte man inte så ofta stöter på, samt större svampklobagge (Mycetochara axillaris som kröp i en hålighet på ett av de äldre fruktträden. Bland fjärilarna så gladdes vi mest åt bandad hallonspinnare (Habrosyne pyritoides), den vackra syrenmätaren (Apeira syringaria) och vitt aftonfly (Acronicta leporina), har jag för mig om.

Bandad hallonspinnare (Habrosyne pyritoides).

Men hur var det med listorna då? Jo det visade sig att vi hade funnit 18 nya arter för kommunen (enl. Artportalen, vilket såklart inte alltid stämmer) - och då i en relativt välinventerad kommun som Kinda ändå får påstås vara. Kul att kunna bidra med nytt! Men, i det här fallet så var alla nyfynd sekundärt, eller snarare kanske tertiärt, då den kvällen, natten och följande morgonen var en av de bästa under 2021. Gott sällskap, varma sommarkvällar och insekter i all dess prakt - då lever man!

Jag minns när jag satt med listan över noterade arter Pentatomoidea i Ög inför starten av Bärfis-projektet och började drömma om vad som komma skall, med förhoppningar om spännande arter och nya landskapsfynd . En av arterna som tidigt seglade högt upp på önskelistan var större markbärfis (Sciocoris homalonotus). I landskapskatalogen än så länge bara noterad från Sö och Up, men det finns även spridda fynd från andra delar av landet (Öl, Gä, Vs, Nä och Sk). Inga av dessa är dock validerade via belägg och jag ställer mig själv tveksam till några av dem. Men Sö och Up - då bör den även kunna finnas i Ög!

Redan 2018 så gjordes det faktiskt fynd av mycket troliga individer av större markbärfis i Linköpings kommun, men dessvärre saknas beläggexemplar och jag har ännu inte tagit mig dit för att leta själv. Jag tror att artbestämningen stämmer efter att ha fått se bilder, men vill helst ha ett i handen för att vara säker då det trots allt handlar om landskapsfynd. Men så, den 1 juni i år så hände det som jag längtat efter sedan 2017 - en förmodad större markbärfis, insamlad!

Där satt den! Större markbärfis (Sciocoris homalonotus). Foto: Monika Sunhede.

Då Monika är för blygsam för att välförtjänt stoltsera med alla de magnifika och otroliga fynd som görs av henne i Motala stads närnatur - och inte minst i Sjöbo-Knäppans naturreservat - så tog jag mig friheten att nu göra det åt henne (efter att ha fått ett godkännande såklart).

Jag ser framför mig att det var en solig dag, sommaren hade precis kommit igång efter en kall vår. Det myllrade av liv i den nyanlända värmen och den förlängda vinterdvalan för de lite mer värmekrävande arterna hade tärt på krafterna. Markbärfisar är tämligen strikt marklevande arter, man får dem sällan i slaghåven och ser dem nästan aldrig uppe i vegetation. Det måste ha varit kombinationen av en sen vår som snabbt växlade över i varm sommar som lockat upp denna individ - för den hittades sittandes på en stängselstolpe, i full njutning av den starka solen!

Jag vet inte hur många stängselstolpar Monika har kollat på genom åren i Sjöbo-Knäppan, men att gissa på tusentals är sannolikt en underdrift. Alla dessa år av inventeringar av såväl stolpar som förna, lyftandet av stenar och stockar, pillandet i gräshögar och annat bös - ändå så har alltså den större markbärfisen undgått henne. Det säger mycket om hur svårfunnen arten är, vilket sannolikt förklarar utbredningskartans något splittrade fyndbild. Jag har hela tiden trott att den fanns i Ög, men att hitta den är en annan femma...

Efter fyndet var Monika själv inne på att det var just större markbärfis, så hon skickade den till mig för bekräftelse. Jag kunde konstatera att det banne mig var en sådan, men då det handlade om ett landskapsfynd så skickade jag den till C3 för ytterligare bekräftelse för att vara säker.

Med orden "det är verkligen den" så bekräftade även C3 fyndet - en 8 mm lång hona - och den första större markbärfisen (Sciocoris homalonotus) i Ög är nu ett faktum. Helgen är räddad!