Gå till innehåll

2

En kylig dag i Prästtomtas djupa skogar gav allt från förtvivlan till eufori - entomologi när den är som allra bäst!

Kylan hade bitit sig fast under veckan. Den värme som väckt våren till liv var nu kvävd av bistra vindar och ensiffriga temperaturer - varken människa eller kryp ville sticka ut nosen och ge sig iväg på äventyr. Filtar och förna, alla suktade efter att krypa ner i något. Men, står det i EFÖs program att en aktivitet ska ske så är det så, vare sig bärfisarna vill eller inte!

Fem tappra medlemmar bemödade sig med att dra på alla tillgängliga klädlager för att sedan pallra sig till NaturCentrum klockan 09:00, söndagen den 5 maj med syfte att tillsammans inventera ett par 0-rutor söder om Tjällmo. En sjätte anslöt via Borensberg, och efter lite villovägar in bland skyddsobjekt (vet inte om militären hade godtagit diverse ursäkter om de stoppat oss med bilen full av kameror och sprit - typiskt ryska spioner), så samlades vi bland Prästtomtas torra marker. Ljudbilden under förmiddagen kom att domineras av en ilsken Kjell samt orsaken därtill - motocrossförare och deras minst sagt högljudda fordon. Såhär i efterhand var det ett tydligt tecken, för de entomologiska upptäckterna lös (eller lät) med sin frånvaro.
Karin var snabb på att finna såväl mindre björkbärfis (Elasmucha grisea) som brokig enbärfis (Cyphostethus tristriatus) så inledningen på exkursionen var ändå godkänd. När vi alla bröt upp för att leta på olika håll så var projektledarens mod gott och förhoppningarna stora - nu skulle det upptäckas bärfisar i de spännande sandiga störningsmarkerna! Bärfisarna ville dock annat... Lätt uppgivna kom vi alla tillbaka till bilarna för att äta lunch - utan ett enda bärfisfynd. Vafalls! Som tur är så kan man roa sig med annat, så jag samlade lite mångfotingar, maskrosor plockades för pressning och trinda vinkelhoppspindelhonor förevisades. Än fanns det tid kvar för bärfisar, ingen fara på taket.
Kjell vägrade ge upp, med all rätt! Foto: Torbjörn Blixt.
Nästa stopp blev Magdesjö, strax söder om Prästtomta. Snarlika miljöer till trots så hade jag förhoppningar om att hitta fler arter, men även här blev det en rejäl missbedömning (läs: käftsmäll). Värmen tog sig inte under dagen så det var aldrig något direkt liv i markerna. Inte ens omfattande slaghåvning resulterade i några mängder, det var främst Phyllobius-arter och diverse spindlar som sömnigt kröp fram ur håven och undrade vad vi var för typer. Efter över en timmes letande övervägde ordföranden att lämna sitt uppdrag pga bristande fynd och jag som projektledare funderade på om jag verkligen valt rätt bana här i livet. Flera timmar i fält hade resulterat i två ynka arter och vi var minst sagt frustrerade. Men skam den som ger sig!
Sista försöket för dagen, desperationen var total. Foto: Bengt Nyström.
Vi konvergerade över kartbladen och funderade över nästa lokal. Skogsbygden hyser inte alltid de mest intressanta områdena och de störda sandmarkerna jag hade hoppats på i och med valet av ruta hade inte genererat någonting i kylan. Vi kom fram till att en hederlig, välhävdad och i floran mångfaldig betesmark vore att föredra, så kosan styrdes raskt mot Labbetorp och ett öppnare landskap. En bit norr om Labbetorp krängde Kjell helt plötsligt höger och vips så var vi på väg mot en gård vid namn Trosby. Förvirringen var dock uppenbar då Kjell stannat med skogsbrynet i åtanke medan jag villade mig in i betesmarken för att glo på enbuskar. Kortsnaggat som bara den, sannolikt ett resultat av förra årets torka, så här var slaghåven inte till någon nytta. Jag satte mig förstrött i en slänt och började krafsa runt i ett tunt jordlager på hällmarken, halvt förtvivlad över föreningens kanske sämsta exkursion genom tiderna. Vad hade jag valt för ruta egentligen? Kan jag ens kalla mig projektledare utan att hitta ens den vanligaste bärfisen? Är det dags att ge upp sin karriär som ekolog? Bara en sketen taggbening som springer förbi och... VÄNTA! EN TAGGBENING?! JAAAAAAAAAA!
Dagens förlösande fynd, mindre taggbening (Sehirus luctuosus). Foto: Monika Sunhede.
Euforin var total! Från tillsynes ingenstans uppenbarar sig den vackraste lilla späda varelse jag sett på år och dagar - en taggbening ur släktet Sehirus! Alla samlades nu på samma ställe och fortsatte söka och innan adrenalinet hade lagt sig så hände det igen - den här gången fann jag en violbärfis (Thyreocoris scarabaeoides)! Slänten var full av såväl styvmorsviol (Viola tricolor) som backförgätmigej (Myosotis ramosissima), så att vi hittade just dessa arter är såhär i efterhand inte jätteförvånande då det är deras värdväxter. Men, det är inte vilka arter som helst, utan fynden är det 6:e för mindre taggbening samt 4:e för violbärfis i landskapet - inte så illa pinkat! Det ska dock tilläggas att arterna är vanligare än vad Artportalen visar, och det finns säkerligen ett flertal äldre fynd som inte är inlagda.
Hur gullig kan man bli? Violbärfis (Thyreocoris scarabaeoides) poserar välvilligt. Foto: Monika Sunhede.
Energin var nu tillbaka bland sällskapet och det krafsades friskt till höger och vänster, bland violer och komockor. Solen tittade fram och humöret var äntligen på topp. Monika dängde till hon med och fann mindre markbärfis (Sciocoris cursitans), dagens femte bärfisart. Vi valde verkligen rätt betesmark i sista stund!
Kungsljus (Verbascum sp) är alltid intressanta om man gillar bärfisar. Vi fann en massa fragment av purpurbärfis (Carpocoris purpureipennis) här, någon rovinsekt hade sannerligen fått sig ett skrovmål. Foto: Bengt Nyström.
Efter ytterligare någon timmes sök på andra sidan vägen, dock enbart med fragment av purpurbärfis (Carpocoris purpureipennis) som resultat, så började vi alla känna oss nöjda. Bärfisar var funna, spritrören fyllda av diverse insekter, sinnet glatt efter alla fynd såhär i elfte timmen. Vädret klarade inte av att stoppa oss trots ett gediget försök, något jag tar med mig nu under resten av säsongen. Den här dagen kommer jag minnas med titlarna Kylan i södra Tjällmo samt Bärfisarnas återkomst i bakhuvudet. En kall dag, en lång dag, en slitsam dag - och en bra dag!
Vi ses på nästa exkursion!
Mvh Torbjörn.

Som ni vet så exploderar naturen nu i månaden Maj. Blommor och träd slår ut i alla möjliga härliga färger. Och även våra insekter vaknar till på allvar nu. Bland annat bärfisar, skalbaggar och nyckelpigor. Vi ska inte glömma mina favorit insekter, nämligen fjärilarna.

Nu när insekts säsongen går igång på riktigt vill jag uppmana er att fotografera era favorit insekter. Ni ser att det finns några bilder ovanför inläggen. Bland annat en purpurbärfis och humledagsvärmare som snurra runt bland sidorna. Dessa bilder vill jag att vi byter ut mot era favorit bilder. Skicka in era absoluta favoritbilder som ni tar nu under sommaren till oss. Vi kommer att välja ut tre till fyra bilder som kommer att ligga och snurra på vår hemsida under kommande år. Jag hoppas att det kan bli en tradition som återkommer varje år. Enväldiga domare är Rolf och Monika.
Om vi får in många bilder kan vi skapa en bildgalleri sida med era favoritbilder i.

Lika säkert som att solen går upp i öst, är att våra insekter vill para sig. Här kommer några bilder på parning.

Fjortonfläckig lövpiga Calvia quatuordecimguttata parning
Fjortonfläckig lövpiga Calvia quatuordecimguttata som parar sig.
Grön bärfis Palomena prasina parning
Grön bärfis Palomena prasina som para sig.

Väl  mött ute i naturen Rolf Kokkonen

Grönsnabbvinge Callophrys rubi
Grönsnabbvinge Callophrys rubi

Under April månad kläcks våra första dagflygande fjärilsarter. Bland annat Tosteblåvinge,  Grönsnabbvinge , Ängsvitvinge  och Aurorafjäril.  Den art som brukar vara allra först ut är Grönsnabbvinge. Det  är en liten fjäril med karakteristiskt grön undersida och är en av våra allra vanligaste fjärilsarter. Tack vara sin gröna färg är den svår att få syn på när den sitter på gröna träd och buskar, som t.ex.  enbuskar, blåbärsbuskar och gran. Ska man lyckas att se den bör man först få se den landa på busken. Annars kan det bli mycket svårt att hitta den.

Grönsnabbvingen är en ganska så orädd fjäril som man kan komma mycket nära innan den blir skrämd. Denna fjäril är revirhävdande och oftast sitter på bestämda utkikspunkter.
Ställer man sig vid en sådan punkt och är stilla brukar fjärilen komma tillbaka efter en liten stund. Och då är man riktigt nära denna vackra fjäril.

Färgen på översidan är enfärgad gråbrun och undersidan är heltäckande grönt . Några små vita fläckar ses normalt nära bakvingens ytterkant. Den har ett vingspannet från ca 22 -26 mm. Den flyger från mitten av april till början av juni. Larven lever på blåbär, odon och lingon. Tidigare hette den Björnbärsnabbvinge.

Tosteblåvinge Hona lägger ägg. Celastrina argiolus
Tosteblåvinge Hona lägger ägg. Celastrina argiolus

När våra första dagflygande fjärilsarter kläcks, då känner jag att våren är här för att stanna.  Det är en härlig känsla att få se den första blåvinge flyga bland träd och buskar. Den art som jag pratar om är Tosteblåvinge. Det  är en medel stor blåvingeart som finns i nästan hela landet och är relativt vanlig. Oftast kan man få se dem flyga tillsamman med Grönsnabbvingen. Ovansidan av vingarna har den en blå färg och längs med ytterkanten en vit med växlande svarta band. Undersidan har en ljus nästan vitfärgad ton med inslag av blått närmare kroppen. Den har avlånga svarta fält ytterst och mera runda längre in mått kroppen. Man kan få se dem sitta på Lingon/blåbärsbuskar och lövträd.  Hanarna brukar i regel flyga högt upp längs med trädtopparna och letar efter honorna. Tosteblåvingen är betydligt skyggare än Grönsnabbvingen.

Tosteblåvinge Celastrina argiolus
Tosteblåvinge Celastrina argiolus

Med en vingspann på 23-33 mm så är den en medel stor blåvinge och den finns i nästan hela landet, förutom i fjällen och Lappland.

Flygtid från slutet av April till början av Juni. Den kan i sällsynta fall även flyga i Juli – Augusti.  Larverna lever på olika buskar som brakved, blåbär, odon, benved och skogstry.

Väl  mött ute i naturen Rolf Kokkonen