Kylan hade bitit sig fast under veckan. Den värme som väckt våren till liv var nu kvävd av bistra vindar och ensiffriga temperaturer - varken människa eller kryp ville sticka ut nosen och ge sig iväg på äventyr. Filtar och förna, alla suktade efter att krypa ner i något. Men, står det i EFÖs program att en aktivitet ska ske så är det så, vare sig bärfisarna vill eller inte!
Fem tappra medlemmar bemödade sig med att dra på alla tillgängliga klädlager för att sedan pallra sig till NaturCentrum klockan 09:00, söndagen den 5 maj med syfte att tillsammans inventera ett par 0-rutor söder om Tjällmo. En sjätte anslöt via Borensberg, och efter lite villovägar in bland skyddsobjekt (vet inte om militären hade godtagit diverse ursäkter om de stoppat oss med bilen full av kameror och sprit - typiskt ryska spioner), så samlades vi bland Prästtomtas torra marker. Ljudbilden under förmiddagen kom att domineras av en ilsken Kjell samt orsaken därtill - motocrossförare och deras minst sagt högljudda fordon. Såhär i efterhand var det ett tydligt tecken, för de entomologiska upptäckterna lös (eller lät) med sin frånvaro.
Karin var snabb på att finna såväl mindre björkbärfis (Elasmucha grisea) som brokig enbärfis (Cyphostethus tristriatus) så inledningen på exkursionen var ändå godkänd. När vi alla bröt upp för att leta på olika håll så var projektledarens mod gott och förhoppningarna stora - nu skulle det upptäckas bärfisar i de spännande sandiga störningsmarkerna! Bärfisarna ville dock annat... Lätt uppgivna kom vi alla tillbaka till bilarna för att äta lunch - utan ett enda bärfisfynd. Vafalls! Som tur är så kan man roa sig med annat, så jag samlade lite mångfotingar, maskrosor plockades för pressning och trinda vinkelhoppspindelhonor förevisades. Än fanns det tid kvar för bärfisar, ingen fara på taket.
Nästa stopp blev Magdesjö, strax söder om Prästtomta. Snarlika miljöer till trots så hade jag förhoppningar om att hitta fler arter, men även här blev det en rejäl missbedömning (läs: käftsmäll). Värmen tog sig inte under dagen så det var aldrig något direkt liv i markerna. Inte ens omfattande slaghåvning resulterade i några mängder, det var främst Phyllobius-arter och diverse spindlar som sömnigt kröp fram ur håven och undrade vad vi var för typer. Efter över en timmes letande övervägde ordföranden att lämna sitt uppdrag pga bristande fynd och jag som projektledare funderade på om jag verkligen valt rätt bana här i livet. Flera timmar i fält hade resulterat i två ynka arter och vi var minst sagt frustrerade. Men skam den som ger sig!
Vi konvergerade över kartbladen och funderade över nästa lokal. Skogsbygden hyser inte alltid de mest intressanta områdena och de störda sandmarkerna jag hade hoppats på i och med valet av ruta hade inte genererat någonting i kylan. Vi kom fram till att en hederlig, välhävdad och i floran mångfaldig betesmark vore att föredra, så kosan styrdes raskt mot Labbetorp och ett öppnare landskap. En bit norr om Labbetorp krängde Kjell helt plötsligt höger och vips så var vi på väg mot en gård vid namn Trosby. Förvirringen var dock uppenbar då Kjell stannat med skogsbrynet i åtanke medan jag villade mig in i betesmarken för att glo på enbuskar. Kortsnaggat som bara den, sannolikt ett resultat av förra årets torka, så här var slaghåven inte till någon nytta. Jag satte mig förstrött i en slänt och började krafsa runt i ett tunt jordlager på hällmarken, halvt förtvivlad över föreningens kanske sämsta exkursion genom tiderna. Vad hade jag valt för ruta egentligen? Kan jag ens kalla mig projektledare utan att hitta ens den vanligaste bärfisen? Är det dags att ge upp sin karriär som ekolog? Bara en sketen taggbening som springer förbi och... VÄNTA! EN TAGGBENING?! JAAAAAAAAAA!
Euforin var total! Från tillsynes ingenstans uppenbarar sig den vackraste lilla späda varelse jag sett på år och dagar - en taggbening ur släktet Sehirus! Alla samlades nu på samma ställe och fortsatte söka och innan adrenalinet hade lagt sig så hände det igen - den här gången fann jag en violbärfis (Thyreocoris scarabaeoides)! Slänten var full av såväl styvmorsviol (Viola tricolor) som backförgätmigej (Myosotis ramosissima), så att vi hittade just dessa arter är såhär i efterhand inte jätteförvånande då det är deras värdväxter. Men, det är inte vilka arter som helst, utan fynden är det 6:e för mindre taggbening samt 4:e för violbärfis i landskapet - inte så illa pinkat! Det ska dock tilläggas att arterna är vanligare än vad Artportalen visar, och det finns säkerligen ett flertal äldre fynd som inte är inlagda.
Energin var nu tillbaka bland sällskapet och det krafsades friskt till höger och vänster, bland violer och komockor. Solen tittade fram och humöret var äntligen på topp. Monika dängde till hon med och fann mindre markbärfis (Sciocoris cursitans), dagens femte bärfisart. Vi valde verkligen rätt betesmark i sista stund!
Efter ytterligare någon timmes sök på andra sidan vägen, dock enbart med fragment av purpurbärfis (Carpocoris purpureipennis) som resultat, så började vi alla känna oss nöjda. Bärfisar var funna, spritrören fyllda av diverse insekter, sinnet glatt efter alla fynd såhär i elfte timmen. Vädret klarade inte av att stoppa oss trots ett gediget försök, något jag tar med mig nu under resten av säsongen. Den här dagen kommer jag minnas med titlarna Kylan i södra Tjällmo samt Bärfisarnas återkomst i bakhuvudet. En kall dag, en lång dag, en slitsam dag - och en bra dag!
Vi ses på nästa exkursion!
Mvh Torbjörn.
