En gassande eftermiddag i juli. Solen står högt på himlen och den tryckande värmen har gjort att familjen unisont valt att ta en tupplur efter räkmackan vid Valö café. Jag är dock rastlös. Semester till trots så kan jag inte undvika livets under i sommarprakten. Jag må vara ledig från min tjänst, men mitt sinne går fortsatt på högvarv vare sig jag vill eller inte (på gott och ont).
Fjärilarnas dans över torrängen i jakt på nektar och partners. Humlornas frenetiska surrande inne i blåklockornas blommor. En kör av gräshoppor och vårtbitare som tagit över scenen efter att fåglarna gjort sitt för säsongen. Detta kan man omöjligt ta semester från.
Jag hoppar upp på cykeln och glider planlöst ner för backen i jakt på nya upplevelser. Jag vet inte mer än att jag tänker ta höger i T-korsningen – vad som händer därefter får bli dagens lilla äventyr. Efter någon kilometer stannar jag till utmed vägen och förundras över blomsterprakten på vardera sida, med en ljudkuliss som nu består av idisslande kor och vinden i björkarna. En sälg på höger sida fångar min nyfikenhet och jag kryper under staketet. Kläckhålen efter myskbocken och sannolikt även videbocken är stundom gamla, stundom färska, men inga djur behagar visa upp sig. Längre bort blommar en lind och humlornas surr är nästan öronbedövande, väl matchat av den tunga, söta doften av alla hundratals blommor i kronan. Ett kort varv i hagen gör mig dock otålig då komockorna är lite för gamla för att väcka mitt intresse, och blommorna, som står i skugga, svajar ensamma utan besökande pollinatörer. Jag ser mig raskt om efter något annat att studera.
Där, på andra sidan vägen, en torrslänt med blottad sand och i fullt solljus. Nedanför ligger några kor och vilar i värmen och de bryr sig knappt när jag kliver över staketet. Folkvana kossor kan vara något av det bästa jag vet, speciellt i ett öppet och naturskönt beteslandskap där hävden har styrt i århundraden. För mig blir det inte mer svensk sommar än så, och bara den betraktelsen har gjort utflykten värd mödan.
Väl uppe i slänten så är det full aktivitet bland blommorna och i sanden. Det blommar harklöver, solvända, röllika, prästkrage, ullört, gråfibblor och allt däremellan. Platsens insektsmagnet är dock – som så alltid – kungsmyntan. Här trängs blomflugor med solitärbin, fjärilar med skalbaggar, skinnbaggar med spindlar. Och en biolog. Jag noterar med nyfikenhet all aktivitet, all frenesi! Flugbaggar som går lite var de vill, slamflugor som flyger fram och tillbaka pärlemorfjärilar som tar lite nektar innan de drar vidare i vinden, och så de lugna bastardsvärmarna som metodiskt födosöker från blomma till blomma. Ingen kan motstå en kungsmynta i blom!
Dominerande är dock ett fjädermott ur släktet Oxyptilus med hundratals individer som sprids åt alla håll när jag kommer för nära. Fantastiskt fascinerande fjärilar, men ofta frustrerande svåra att artbestämma, så jag försöker inte ens, speciellt inte då fjädermottsboken står hemma i bokhyllan. Det slår mig dock att kungsmynta är värdväxt åt den monofaga och rödlistade arten kungsmyntefjädermott (Merrifieldia baliodactyla) – en sällsynt art som bara är funnen på en handfull platser i Östergötland. Men den borde ju kunna finnas även här… jakten är igång!
Det tar ingen lång stund innan ett stort, ljust fjädermott fångar min blick på en kungsmynta bara någon meter bort. Avsevärt större än övriga fränder, och vid närmare inspektion med en teckning som ser mycket bra ut från vad jag kan dra från minnet. Jag finner ytterligare en individ som är något mer fotovillig och fräsch, och kameran går på högvarv. Belåten sätter jag mig i slänten och blickar ut över hagen samtidigt som jag läser på om artens ekologi och morfologi. Två andra arter timjanfjädermott är snarlika men jag kan efter en stund utesluta dem via bilderna jag tagit, och vips så har en ny lokal för kungsmyntefjädermott uppdagats!
Förvåningen uteblir då Ömelsbo och Galmsås är en enastående artrik plats som hyser en mångfald få platser i Östergötland kan konkurrera med. Just faunan knuten till torrängarna, hagarna och blomsterprakten är uppenbar, och vetskapen om att ytterligare en ovanlig och hotad art nu noterats i området gör mig belåten. Inte för att det kommer påverka områdets skötsel eller skyddsstatus, utan snarare för att ytterligare en pusselbit är lagd och för att kännedomen om området stärkts. Som att man kommit närmare ett uttalat mål, även om ett sådant inte finns. En märklig känsla, ett märkligt fenomen, men det är något som driver mig såväl på fritiden som i min tjänst. Ett planlöst sökande efter nya iakttagelser och erfarenheter.
Kossorna ligger kvar vid saltstenen när jag lyfter upp cykeln ur diket. Dagens ”uppdrag” är slutfört och nu vankas det middag. Jag har fått min fix för dagen och kan försöka varva ner lite. Ska bara kolla igenom vägrenen på vägen hem, och det där grustaget innan kurvan, och kanske strandkanten vid sjön när jag ändå är här… Det är klippt omöjligt att ta semester när man är fast i insekternas rike.
