Gå till innehåll

1

Hej allihopa!

Säsongen började dessvärre med att den planerade föreläsningen med Carl-Cedric Coulianos fick ställas in pga Corona-viruset, men bärfisarna låter sig inte vänta för det och våren har kommit igång så pass ordentligt nu att det redan myllrar med liv i markerna under de varmare dagarna.

Vi inleder det tredje av fem år inom projektet med en otroligt bred och djup grund att stå på – ett stort tack till er alla som inventerat bärfisar och rapporterat dem på Artportalen under 2019! Jag måste säga att jag är positivt överraskad över såväl deltagande som resultat, vilket har nu gjort mig väldigt inspirerad inför fas två i projektet (mer om det längre ned).

Under 2019 mäktade vi med över 1600 fynd spritt över 41 arter och det finns nu fynd noterade i ca 120 atlasrutor (10x10 km) i Östergötlands landskap. Även om många rutor består av enstaka fynd så är det kul att se hur mycket vi ändå lyckades öka gentemot 2018, något vi såklart ska fortsätta med under 2020!

Figur 1. Fyndbild i landskapet för 2018 (vänster) och 2018-2019 (höger). Ju mörkare färg desto fler fynd. Kartor hämtade från Artportalen.

Det jag nu lite fantasilöst valt att kalla fas två av projektet handlar om en fördjupning och förändring, där fokus skiftar från att leta efter alla bärfisar till att inrikta sig mot en familj och ett släkte – tornbenskinnbaggar (Cydnidae) och markbärfisar (Sciocoris). Dessa arter är något mer krävande, ofta något mindre och lever samt beter sig på ett sådant sätt att vi som inventerare måste ändra taktik. De vanligare arterna (hårig bärfis, purpurbärfis, strimlus, mm) stöter man på lite varstans, och med resultaten från 2018/2019 är det dags att ge sig på de artgrupper där luckorna finns. Vi ska såklart inte sluta leta efter alla bärfisar, men många av de övriga arterna kommer komma gratis i jakten på de ovan nämnda grupperna.

Lokal där mörkhårig sköldskinnbagge (Odontoscelis fuliginosa) noterats.

Jag tog mig friheten att fråga några erkänt duktiga ”bärfisjägare” runtom i Sverige för att se hur de tar sig an utmaningen att finna de här små liven. Nedan ser du ett par exempel som kanske kan inspirera och ge dig ett hum om vad som komma skall.

Markbärfisar kräver iallafall när det är kallt marksållning. När det är varmare så funkar slaghåvning nära marken. De flesta hittas i torrare biotoper. Men det är inte hela sanningen. Även runt gölar, i starr och Luzula hittar jag flera arter. Slaghåv nästan uteslutande. Jag har läst på kring hur artspecifika de är. Vet man det är det hög sannolikhet att finns dem. [...] värdväxter är viktiga. När det våras kryper de upp i värdväxter då kan de slaghåvas. Annars är det nog marksållning intill värdväxter som gäller.

Mindre markbärfis (Sciocoris cursitans).

Marklevande arter är luriga såklart. Jag fokuserar på dessa utifall det är en solbelyst lokal, gärna sandig, iallafall inte för mycket vegetation. Det MÅSTE vara varmt och soligt, man ser inga värmekrävande Insekter utan detta. Min metod är nog ofta lite udda, jag spottar ett område jag vill söka igenom, antingen sätter mig på huk eller ännu bättre om man kan, sätta sig ner på marken och bara titta efter rörelser. Gärna några minuter åt gången och sedan flytta sig 1 meter fortfarandes sittande. Ofantligt hur mycket som kryper lågt som man aldrig skulle vispa ner i slaghåven!

Kolla under plantor och bladrosetter. Så det är sållning som gäller och att krypa på marken. Mårataggbening under blad av måra, vanlig i torrmarker åtminstone på Öland.

Ner och kryp. Torra, varma, gärna något sandiga gräsmarker. Sök efter rörelser, krafsa i blottor, leta efter lämpliga värdväxter. Ju varmare dagar desto bättre om man inte vill sålla, du får dessa arter relativt sällan i slaghåven. Hällområden med tunn och torr jordmån, ha tålamod och ge dig ner på deras nivå.

 

Mörkhårig sköldskinnbagge (Odontoscelis fuliginosa), nymf.

För alla er inventerare så skickar jag snart ut mail där jag går igenom fynden för den enskildes ruta och listar vad som saknas, så att man enkelt kan skifta fokus. Nya biotoper, nya metoder och att öppna ögonen för att leta värdväxter snarare än faktiska bärfisar – det är några av utmaningarna inför 2020 och resten av projektet. Jag är övertygad om att vi kommer genomföra ytterligare ett toppenår och ser fram emot vad som komma skall!

Mvh Torbjörn Blixt och projektgruppen
Entomologiska Föreningen i Östergötland

2

En kylig dag i Prästtomtas djupa skogar gav allt från förtvivlan till eufori - entomologi när den är som allra bäst!

Kylan hade bitit sig fast under veckan. Den värme som väckt våren till liv var nu kvävd av bistra vindar och ensiffriga temperaturer - varken människa eller kryp ville sticka ut nosen och ge sig iväg på äventyr. Filtar och förna, alla suktade efter att krypa ner i något. Men, står det i EFÖs program att en aktivitet ska ske så är det så, vare sig bärfisarna vill eller inte!

Fem tappra medlemmar bemödade sig med att dra på alla tillgängliga klädlager för att sedan pallra sig till NaturCentrum klockan 09:00, söndagen den 5 maj med syfte att tillsammans inventera ett par 0-rutor söder om Tjällmo. En sjätte anslöt via Borensberg, och efter lite villovägar in bland skyddsobjekt (vet inte om militären hade godtagit diverse ursäkter om de stoppat oss med bilen full av kameror och sprit - typiskt ryska spioner), så samlades vi bland Prästtomtas torra marker. Ljudbilden under förmiddagen kom att domineras av en ilsken Kjell samt orsaken därtill - motocrossförare och deras minst sagt högljudda fordon. Såhär i efterhand var det ett tydligt tecken, för de entomologiska upptäckterna lös (eller lät) med sin frånvaro.
Karin var snabb på att finna såväl mindre björkbärfis (Elasmucha grisea) som brokig enbärfis (Cyphostethus tristriatus) så inledningen på exkursionen var ändå godkänd. När vi alla bröt upp för att leta på olika håll så var projektledarens mod gott och förhoppningarna stora - nu skulle det upptäckas bärfisar i de spännande sandiga störningsmarkerna! Bärfisarna ville dock annat... Lätt uppgivna kom vi alla tillbaka till bilarna för att äta lunch - utan ett enda bärfisfynd. Vafalls! Som tur är så kan man roa sig med annat, så jag samlade lite mångfotingar, maskrosor plockades för pressning och trinda vinkelhoppspindelhonor förevisades. Än fanns det tid kvar för bärfisar, ingen fara på taket.
Kjell vägrade ge upp, med all rätt! Foto: Torbjörn Blixt.
Nästa stopp blev Magdesjö, strax söder om Prästtomta. Snarlika miljöer till trots så hade jag förhoppningar om att hitta fler arter, men även här blev det en rejäl missbedömning (läs: käftsmäll). Värmen tog sig inte under dagen så det var aldrig något direkt liv i markerna. Inte ens omfattande slaghåvning resulterade i några mängder, det var främst Phyllobius-arter och diverse spindlar som sömnigt kröp fram ur håven och undrade vad vi var för typer. Efter över en timmes letande övervägde ordföranden att lämna sitt uppdrag pga bristande fynd och jag som projektledare funderade på om jag verkligen valt rätt bana här i livet. Flera timmar i fält hade resulterat i två ynka arter och vi var minst sagt frustrerade. Men skam den som ger sig!
Sista försöket för dagen, desperationen var total. Foto: Bengt Nyström.
Vi konvergerade över kartbladen och funderade över nästa lokal. Skogsbygden hyser inte alltid de mest intressanta områdena och de störda sandmarkerna jag hade hoppats på i och med valet av ruta hade inte genererat någonting i kylan. Vi kom fram till att en hederlig, välhävdad och i floran mångfaldig betesmark vore att föredra, så kosan styrdes raskt mot Labbetorp och ett öppnare landskap. En bit norr om Labbetorp krängde Kjell helt plötsligt höger och vips så var vi på väg mot en gård vid namn Trosby. Förvirringen var dock uppenbar då Kjell stannat med skogsbrynet i åtanke medan jag villade mig in i betesmarken för att glo på enbuskar. Kortsnaggat som bara den, sannolikt ett resultat av förra årets torka, så här var slaghåven inte till någon nytta. Jag satte mig förstrött i en slänt och började krafsa runt i ett tunt jordlager på hällmarken, halvt förtvivlad över föreningens kanske sämsta exkursion genom tiderna. Vad hade jag valt för ruta egentligen? Kan jag ens kalla mig projektledare utan att hitta ens den vanligaste bärfisen? Är det dags att ge upp sin karriär som ekolog? Bara en sketen taggbening som springer förbi och... VÄNTA! EN TAGGBENING?! JAAAAAAAAAA!
Dagens förlösande fynd, mindre taggbening (Sehirus luctuosus). Foto: Monika Sunhede.
Euforin var total! Från tillsynes ingenstans uppenbarar sig den vackraste lilla späda varelse jag sett på år och dagar - en taggbening ur släktet Sehirus! Alla samlades nu på samma ställe och fortsatte söka och innan adrenalinet hade lagt sig så hände det igen - den här gången fann jag en violbärfis (Thyreocoris scarabaeoides)! Slänten var full av såväl styvmorsviol (Viola tricolor) som backförgätmigej (Myosotis ramosissima), så att vi hittade just dessa arter är såhär i efterhand inte jätteförvånande då det är deras värdväxter. Men, det är inte vilka arter som helst, utan fynden är det 6:e för mindre taggbening samt 4:e för violbärfis i landskapet - inte så illa pinkat! Det ska dock tilläggas att arterna är vanligare än vad Artportalen visar, och det finns säkerligen ett flertal äldre fynd som inte är inlagda.
Hur gullig kan man bli? Violbärfis (Thyreocoris scarabaeoides) poserar välvilligt. Foto: Monika Sunhede.
Energin var nu tillbaka bland sällskapet och det krafsades friskt till höger och vänster, bland violer och komockor. Solen tittade fram och humöret var äntligen på topp. Monika dängde till hon med och fann mindre markbärfis (Sciocoris cursitans), dagens femte bärfisart. Vi valde verkligen rätt betesmark i sista stund!
Kungsljus (Verbascum sp) är alltid intressanta om man gillar bärfisar. Vi fann en massa fragment av purpurbärfis (Carpocoris purpureipennis) här, någon rovinsekt hade sannerligen fått sig ett skrovmål. Foto: Bengt Nyström.
Efter ytterligare någon timmes sök på andra sidan vägen, dock enbart med fragment av purpurbärfis (Carpocoris purpureipennis) som resultat, så började vi alla känna oss nöjda. Bärfisar var funna, spritrören fyllda av diverse insekter, sinnet glatt efter alla fynd såhär i elfte timmen. Vädret klarade inte av att stoppa oss trots ett gediget försök, något jag tar med mig nu under resten av säsongen. Den här dagen kommer jag minnas med titlarna Kylan i södra Tjällmo samt Bärfisarnas återkomst i bakhuvudet. En kall dag, en lång dag, en slitsam dag - och en bra dag!
Vi ses på nästa exkursion!
Mvh Torbjörn.

4

Jag lider av abstinens, grov sådan. Efter en långresa under sensommaren och hösten 2018 så packades hela mitt bohag ihop och då jag ännu inte har flyttat tillbaka till min lägenhet så har jag inte haft tillgång till vare sig litteratur eller material för att ordentligt kunna samla och artbestämma insekter. Jag brukar under vinterns bistra tider försöka lära mig mer om svampar, mossor och lavar för att komplettera mina kunskaper som biolog (det går sådär), men efter att ha mätt porer per millimeter, försökt fota uttorkade mossor och förgäves letat lavar som kan väcka min nyfikenhet så fick det vara nog.

Skorna blev gröna av pollen. Som små smycken förgyllde de dagens promenad.

Solen skiner, fåglarna sjunger, hasselpollen flyger i luften. En känsla av vår - trots att det bara är slutet av februari. Jag vill egentligen att naturen ska få en lite längre och mer sammanhållen dvala i och med årets vinter, men jag skulle ljuga om jag inte sade att dagens väder satte sprätt på kropp och sinne. Idag blir det äntligen dags för insekter!

Brunt men vackert - Åtvidabergs eklandskap går inte av för hackor.

En långpromenad i Åtvidabergs eminenta eklandskap hägrade, så jag packade väskan med kaffe och gav mig ut i jakt på andra organismer som likt jag vaknat till liv. Jag har varken tillgång till vettigt såll, håv eller insektssug just nu, så jag gick mest runt och insöp känslan av att återigen få vandra i insekternas värld. Jag kikade på trädstammar, vände på stenar, krafsade bort löv och bröt försiktigt bort lite bark. Absolut inga mängder av kryp, men nog fanns det något att glädjas åt!

Eldlusen (Pyrrhocoris apterus) fann jag snabbt och i stora mängder. En färgexplosion i ett annars så grått och brunt landskap nu innan grönskan tar vid, det kändes välbehövligt och som en bra start. Jag snubblade runt i vindskyddade, solbelysta branter och sökte ivrigt efter allt som kröp. Vintergäck (Eranthis hyemalis) blommade fint och bland dem så sprang en massa spindlar och gråsuggor. Obestämda små flugor flög omkring nära marken och vips så stöttes en nyvaken nässelfjäril (Aglais urticae). Härligt!

Ett alltid så trevligt fynd, om än vanlig.

Jag hade tidigare i januari vandrat i samma område med samma syfte, dock i snöstorm och blåst. Trots vädret hittade jag då en mängd fjärilar, som apelhöstmal (Ypsolopha asparella) och föränderlig höstmal (Ypsolopha ustella), samt en del säckspinnare (Psychidae). Idag fann jag ett flertal nätrörsäckspinnare (Taleporia tubulosa) bland den grova barken på träden, alltid trevligt. Skalbaggarna däremot lös tyvärr med sin frånvaro. Jag hade hoppas på några jordlöpare (Carabidae) men fick nöja mig med den vanliga Phosphuga atrata samt någon obestämd kortvinge (Staphylinidae) som snabbt som attan kilade iväg under förnan. Nästa gång.

Ser knappt ut som en fjäril, bra kamouflage! Nätrörsäckspinnare - Taleporia tubulosa.

På vägen hem noterade jag galler på såväl sälg som rosbuskar. Den som är uttråkad likt jag och längtar efter småkryp kan med lätthet plocka in galler av sömntornstekel (Diplolepis rosae) för att kläcka. Ofta får man med andra parasiterande steklar när gallerna kläcks i värmen, det är som en liten present med de små knytena. På "Sketeka" (en i Åtvidaberg välkänd ek) kryllade det av myror på stammen. Jag försökte likt Monika finna nålen i höstacken - kanske fanns där en skinnbagge eller något annat djur som via mimikry liknar en myra - men jag fann tyvärr inget av intresse. Jag valsade hemåt, trots allt rätt så nöjd med vad jag funnit.

Stammen på "Sketeka", tusentals myror.

Nu sitter jag vid skrivbordet och blickar ut över en av Åtvidabergs alla ekdungar. Dags att rapportera in dagens (magra) fyndskörd på Artportalen. Kvällen kommer ämnas åt att förbereda årets första bärfisföredrag som hålls i samband med Motala Naturskyddsförenings årsmöte - välkommen dit om du har vägarna förbi! Det kliar dock redan i fingrarna efter fler kryp, nya arter, häftiga möten och bekantskaper som naturen har att erbjuda. Snart får jag min stereolupp och min litteratur igen och då kommer det hända grejer. Fast nu får vintern gärna komma tillbaka ett tag för att naturen sedan ska kunna bjuda på en storslagen och sammanhängande vår från mars/april. Lite vila behövs, även om jag tackar för den här korta sessionen av värme och kryp.

/Torbjörn