Kategori: Insekter

Vilja och intresse till trots - som novis blir man lätt överväldigad när man börjar ta sig an en insektsordning man aldrig bekantat sig med sedan tidigare. Jag började intressera mig för skalbaggar så sent som 2016 när min anställning vid naturum Tåkern tog vid och jag träffade Kjell Antonsson. Det var två oerhört lärorika säsonger där facit alltid fanns till hands när jag körde fast framför luppen, något som hjälpte mig komma över den annars så höga tröskeln. Vi håvade, sållade, körde med åtel och testade en massa roliga metoder. Jag fick lära mig nomenklaturen, många av de vanliga arterna och bästa sättet att finna dem. De vetenskapliga namnen stod som spön i backen och jag hade ibland problem att hänga med, men kul och lärorikt var det! När jag sedan till hösten 2017 bytte jobb fick jag dock lära mig hur svårt det kan vara när svaren inte kommer på löpande band.

En stereolupp köptes in tämligen omgående, samt lite litteratur och några håvar. Jag började samla på fritiden och när jag var ute i fält i andra sammanhang för att inte tappa det jag hade hunnit lära mig. Sedan dess har jag sakteliga gett mig in i de olika skalbaggsfamiljerna och försökt arta allt som kommer i min väg, vilket inte alltid gått så bra. Många långa, sega och oförlåtande kvällar har spenderats framför luppen, där enstaka individer ibland tagit pinsamt lång tid att artbestämma innan jag hittat rätt. Och ofta inte ens i närheten av rätt. Men skam den som ger sig! Det jag inte klarade av sparade jag för framtiden och sakta men säkert har jag nu börjat beta av gamla synder, vilket då tydliggjorde att jag faktiskt börjat lära mig något!

Idag finns det flera olika forum och grupper på Internet som man snabbt kan fråga för att få hjälp med artbestämning. Det sker snabbare än jag någonsin skulle klara av att nyckla själv och är en otrolig resurs för kunskapstörstande, nyblivna entomologer. Men... jag lär mig inte. Att direkt få ett svar utan att fundera själv ger inte i närheten lika mycket kunskap som att misslyckas gång på gång, och även det är något jag nyligen insett. Spindlar, till exempel, har jag inte orkat ge mig på än. Alla skickas till Monika som snabbt och enkelt artar det jag bemödar mig fota. Men jag lär mig inte! Trots att jag nu har över 100 spindlar på min krysslista så fortsätter fråga om många av de vanligare arterna - vilken skillnad gentemot skalbaggarna där jag nu väldigt ofta klarar av att ta merparten av det jag samlar in till art (men absolut inte allt)!

I år tog jag mig an mina vivlar. Inte direkt frivilligt, utan det var det som fanns kvar i mitt insamlade material från 2017-2019. Förutom kortvingarna såklart, men där går gränsen. Efter att ha kämpat med Lindroths gamla nyckel och insett vilka begränsningar den har så gick det bättre och bättre med de små snytesförsedda varelserna, och helt plötsligt var de roliga! Det öppnade upp en stor ny familj för mig och jag ser nu fram emot att dels samla fler vivlar under året, men även att ge mig på nästa skalbaggsfamilj. För spindlarna, de fortsätter jag hantera som den novis jag är - med hjälp av Monika.

Hej allihopa!

Säsongen började dessvärre med att den planerade föreläsningen med Carl-Cedric Coulianos fick ställas in pga Corona-viruset, men bärfisarna låter sig inte vänta för det och våren har kommit igång så pass ordentligt nu att det redan myllrar med liv i markerna under de varmare dagarna.

Vi inleder det tredje av fem år inom projektet med en otroligt bred och djup grund att stå på – ett stort tack till er alla som inventerat bärfisar och rapporterat dem på Artportalen under 2019! Jag måste säga att jag är positivt överraskad över såväl deltagande som resultat, vilket har nu gjort mig väldigt inspirerad inför fas två i projektet (mer om det längre ned).

Under 2019 mäktade vi med över 1600 fynd spritt över 41 arter och det finns nu fynd noterade i ca 120 atlasrutor (10x10 km) i Östergötlands landskap. Även om många rutor består av enstaka fynd så är det kul att se hur mycket vi ändå lyckades öka gentemot 2018, något vi såklart ska fortsätta med under 2020!

Det jag nu lite fantasilöst valt att kalla fas två av projektet handlar om en fördjupning och förändring, där fokus skiftar från att leta efter alla bärfisar till att inrikta sig mot en familj och ett släkte – tornbenskinnbaggar (Cydnidae) och markbärfisar (Sciocoris). Dessa arter är något mer krävande, ofta något mindre och lever samt beter sig på ett sådant sätt att vi som inventerare måste ändra taktik. De vanligare arterna (hårig bärfis, purpurbärfis, strimlus, mm) stöter man på lite varstans, och med resultaten från 2018/2019 är det dags att ge sig på de artgrupper där luckorna finns. Vi ska såklart inte sluta leta efter alla bärfisar, men många av de övriga arterna kommer komma gratis i jakten på de ovan nämnda grupperna.

Jag tog mig friheten att fråga några erkänt duktiga ”bärfisjägare” runtom i Sverige för att se hur de tar sig an utmaningen att finna de här små liven. Nedan ser du ett par exempel som kanske kan inspirera och ge dig ett hum om vad som komma skall.

Markbärfisar kräver iallafall när det är kallt marksållning. När det är varmare så funkar slaghåvning nära marken. De flesta hittas i torrare biotoper. Men det är inte hela sanningen. Även runt gölar, i starr och Luzula hittar jag flera arter. Slaghåv nästan uteslutande. Jag har läst på kring hur artspecifika de är. Vet man det är det hög sannolikhet att finns dem. [...] värdväxter är viktiga. När det våras kryper de upp i värdväxter då kan de slaghåvas. Annars är det nog marksållning intill värdväxter som gäller.

Marklevande arter är luriga såklart. Jag fokuserar på dessa utifall det är en solbelyst lokal, gärna sandig, iallafall inte för mycket vegetation. Det MÅSTE vara varmt och soligt, man ser inga värmekrävande Insekter utan detta. Min metod är nog ofta lite udda, jag spottar ett område jag vill söka igenom, antingen sätter mig på huk eller ännu bättre om man kan, sätta sig ner på marken och bara titta efter rörelser. Gärna några minuter åt gången och sedan flytta sig 1 meter fortfarandes sittande. Ofantligt hur mycket som kryper lågt som man aldrig skulle vispa ner i slaghåven!

Kolla under plantor och bladrosetter. Så det är sållning som gäller och att krypa på marken. Mårataggbening under blad av måra, vanlig i torrmarker åtminstone på Öland.

Ner och kryp. Torra, varma, gärna något sandiga gräsmarker. Sök efter rörelser, krafsa i blottor, leta efter lämpliga värdväxter. Ju varmare dagar desto bättre om man inte vill sålla, du får dessa arter relativt sällan i slaghåven. Hällområden med tunn och torr jordmån, ha tålamod och ge dig ner på deras nivå.

 

För alla er inventerare så skickar jag snart ut mail där jag går igenom fynden för den enskildes ruta och listar vad som saknas, så att man enkelt kan skifta fokus. Nya biotoper, nya metoder och att öppna ögonen för att leta värdväxter snarare än faktiska bärfisar – det är några av utmaningarna inför 2020 och resten av projektet. Jag är övertygad om att vi kommer genomföra ytterligare ett toppenår och ser fram emot vad som komma skall!

Mvh Torbjörn Blixt och projektgruppen
Entomologiska Föreningen i Östergötland